Hade tänkt att ladda upp en fil som jag pysslat lite med i veckan, bara ett vanligt worddokument som jag sparat som pdf... men nu när jag satte mig vid bloggen så hittar jag ingen funktion för att bifoga fil... är jag blind? Någon som vet hur man kan göra? Så i väntan på att någon klok person kan ge mig goda råd så får jag skriva om något annat än vad jag tänkte från början ;-)
När man jobbar på en statlig myndighet så måste vi ju följa Förvaltningslagen vilket innebär att allt på våra lärplattformar är betrakta som allmänna handlingar. Jag kan känna att vi inte riktigt har diskuterat och fastställt rutiner för att hantera detta. Vi har ju också Arkivlagen att förhålla oss till och arkivinspektioner som sker med jämna mellanrum. Här finns det mycket som jag inte vet... Det jag vet är att den plattform som vi använder på skolan, den har vi så att säga kontroll över själva. Det innebär att alla kurser som använt den finns kvar och skulle någon begära ut material så skulle vi kunna få fram det. Däremot blir jag lite mer osäker på hur det är med den försvarsmaktsgemensamma plattformen. Den driftas ju inte av oss utan av en annan myndighet som heter FMLOG (försvarsmaktens logistik). Jag gissar att allt sådant regleras i ett sk SLA (Service Level Agreement) men jag har ingen aning... Det hela är ganska komplext, någon vet säkert hur det ligger till och jag känner att jag måste forska lite i detta.
En annan sak som jag funderar över är hur vi hanterar de av våra studerande som har skyddad identitet. När jag letade i kursmaterialet så såg jag inget om detta men någon annan kanske kan ge mig några tips var det finns? Det blir ju lite märkligt om våra studerande kan säga nej till att finnas med på bild och sedan måste vi lämna ut hela diskussioner från ett forum där allas namn och åsikter är helt uppenbara... Kanske ett långsökt resonemang, men om jag av någon anledning skulle vara rädd om min identitet är det tveksamt om jag skulle studera på en nätbaserad utbildning... Hur ser ni på detta?
lördag 27 november 2010
fredag 19 november 2010
lite mer om källkritik och plagiat
När jag satt och läste kursmaterialet om källkritik från Lunds universitet så slog det mig att det oftast diskuteras hur vi ska lära eleverna ett källkritiskt förhållningssätt och hur vi ska kunna avslöja deras plagiat. Inte enbart i den här kursen utan rent allmänt... I veckans nummer av skolvärlden var det t ex en artikel om hur ytliga elevernas kunskaper är avseende hur man söker på nätet och värderar det material man får tag på. Malou har i sin blogg också visat på vikten av att diskutera detta problem med sina studerande och hur hon på ett föredömligt sätt tar sig an problematiken.
Med detta vill jag säga att jag absolut tar problemet på allvar, men jag vill också påstå att det finns saker som vi inte diskuterar så ofta som också är viktiga. Hur ofta granskar vi våra kollegors material utifrån samma källkritiska kriterier som vi granskar våra studerandes? Eller är det inte nödvändigt? Eller är det enklare att låta bli för att inte hamna i konflikt? Det är ju inte så ofta som lärare/forskare avslöjas med fusk men visst händer det.
Ett nutida exempel finns att hämta från Försvarshögskolan - där anmälde en anställd en av professorerna för fusk och plagiat. Anmälan gick i stort ut på att hela den forskning som vederbörande haft som grund för sin professur var ett plagiat av andras forskning. Professorn hade helt enkelt fogat samman en massa material från andra och presenterat det som sitt. Jag kan inte ärendet i detalj och tar inte ställning i skuldfrågan men det som är intressant är också att personen som anmälde i princip blev utfryst - en högskola som kräver av sina studerande att de skall avhålla sig från fusk och plagiat klarar alltså inte av att hålla en balanserad, professionell nivå när samma sak ska diskuteras i lärarlaget. Nåja, det kanske säger mer om människor i allmänhet än om denna arbetsplats i synnerhet, men visst borde vi hålla rent framför egen dörr innan vi tar diskussionen med de studerande - annars är vår trovärdighet inte särskilt stor. Men att frågan är aktuell visar inte minst detta pressmeddelande från Vetenskapsrådet där man kan läsa om konsekvenser av att avvika från god vetenskaplig sed.
En annan sak som jag också funderar över är om synen på vad som är fusk och inte håller på att förändras. Tycker att Malou beskriver detta på ett bra sätt när hon skriver:
"Vid ett tillfälle har jag sagt stopp, det var när en distanselev lämnade in ett arbete för vg som byggde på 98% plagiat. Vi hade ett samtal och jag förklarade min syn på det hela. Tyvärr så förstod denna elev inte mitt resonemang och hänvisade till att det hade gått bra vid andra skolor hon studerat vid."
Jag tror att kommentarer som denna kommer att bli allt vanligare. Jag ser hur min 18-åring har svårt för att sitta ner och fokusera på en text på djupet för att kunna ta den till sig och därmed kunna redogöra för den med sitt eget språk. Tålamodet och koncentrationen finns helt enkelt inte. Det är naturligtvis att generalisera för mycket att påstå att hon är normen, men jag tror ändå att det finns något i hennes sätt att vara som är representativt för den kunspassyn som håller på att växa fram. Det är inte så noga med vad som är mitt och ditt, allt som är på nätet är vårt och jag kan göra vad jag vill med det. Jag kan förstå förvirringen.... vi pratar om samarbetslärande där vi skapar kunskap tillsammans och lägger ut material på nätet som andra får ta del av - samtidigt finns det en knivskarp linje (för läraren) som inte får passeras för då är det fusk. Det är sannerligen mycket svårare att vara både lärare och elev i dag...
Med detta vill jag säga att jag absolut tar problemet på allvar, men jag vill också påstå att det finns saker som vi inte diskuterar så ofta som också är viktiga. Hur ofta granskar vi våra kollegors material utifrån samma källkritiska kriterier som vi granskar våra studerandes? Eller är det inte nödvändigt? Eller är det enklare att låta bli för att inte hamna i konflikt? Det är ju inte så ofta som lärare/forskare avslöjas med fusk men visst händer det.
Ett nutida exempel finns att hämta från Försvarshögskolan - där anmälde en anställd en av professorerna för fusk och plagiat. Anmälan gick i stort ut på att hela den forskning som vederbörande haft som grund för sin professur var ett plagiat av andras forskning. Professorn hade helt enkelt fogat samman en massa material från andra och presenterat det som sitt. Jag kan inte ärendet i detalj och tar inte ställning i skuldfrågan men det som är intressant är också att personen som anmälde i princip blev utfryst - en högskola som kräver av sina studerande att de skall avhålla sig från fusk och plagiat klarar alltså inte av att hålla en balanserad, professionell nivå när samma sak ska diskuteras i lärarlaget. Nåja, det kanske säger mer om människor i allmänhet än om denna arbetsplats i synnerhet, men visst borde vi hålla rent framför egen dörr innan vi tar diskussionen med de studerande - annars är vår trovärdighet inte särskilt stor. Men att frågan är aktuell visar inte minst detta pressmeddelande från Vetenskapsrådet där man kan läsa om konsekvenser av att avvika från god vetenskaplig sed.
En annan sak som jag också funderar över är om synen på vad som är fusk och inte håller på att förändras. Tycker att Malou beskriver detta på ett bra sätt när hon skriver:
"Vid ett tillfälle har jag sagt stopp, det var när en distanselev lämnade in ett arbete för vg som byggde på 98% plagiat. Vi hade ett samtal och jag förklarade min syn på det hela. Tyvärr så förstod denna elev inte mitt resonemang och hänvisade till att det hade gått bra vid andra skolor hon studerat vid."
Jag tror att kommentarer som denna kommer att bli allt vanligare. Jag ser hur min 18-åring har svårt för att sitta ner och fokusera på en text på djupet för att kunna ta den till sig och därmed kunna redogöra för den med sitt eget språk. Tålamodet och koncentrationen finns helt enkelt inte. Det är naturligtvis att generalisera för mycket att påstå att hon är normen, men jag tror ändå att det finns något i hennes sätt att vara som är representativt för den kunspassyn som håller på att växa fram. Det är inte så noga med vad som är mitt och ditt, allt som är på nätet är vårt och jag kan göra vad jag vill med det. Jag kan förstå förvirringen.... vi pratar om samarbetslärande där vi skapar kunskap tillsammans och lägger ut material på nätet som andra får ta del av - samtidigt finns det en knivskarp linje (för läraren) som inte får passeras för då är det fusk. Det är sannerligen mycket svårare att vara både lärare och elev i dag...
torsdag 11 november 2010
Att söka information
Nu har jag ägnat lite tid åt att titta på KTH:s material om informationssökning. Eftersom jag har pluggat mycket på distans genom åren tycker jag att jag fått en god vana i att själv söka rätt på böcker och artiklar på nätet. Min erfarenhet av bibliotek som jag har använt är att det brukar gå snabbt och lätt att få fatt på det material som behövs.Det har aldrig varit svårt att få lånekort och tillgång till databaser på distans.
Det svåraste tycker jag är att få fatt på bra nyckelord som beskriver det jag letar efter. Där har jag känt behovet av att faktiskt få prata med en bibliotekarie "på riktigt" för att få hjälp vidare. Men å andra sidan har jag aldrig prövat att chatta med en jourhavande bibliotekarie vilket verkar helt korkat så här i efterhand.... Jag har alltså suttit och grubblat och sökt själv när det förmodligen funnits hjälp bara några klick bort... Hmm, inte så begåvat... :p Men här tror jag verkligen att guider som den från KTH kan vara till hjälp. Det är lätt att fastna i sina egna tankebanor och även om guiderna inte innehåller just det ord man själv söker så bidrar de till att hitta nya sökstrategier.
En sak som jag inte riktigt gillade med guiden från KTH var att länken för nästa sida flyttade på sig beroende på vilken sida man var på. Det kan tyckas som en liten petig detalj men en sån sak kan faktiskt få mig att sluta använda en tjänst. Risken är att man fastnar i form istället för innehåll.
Ibland kan jag tycka att det är lite förvirrande när man byter universitet och därmed även bibliotek. Nu tycker jag ju egentligen inte att man ska likrikta saker alltför mycket, men just bibliotek är väl ändå ganska lika i sitt utbud av tjänster? Min lite trötta hjärna skulle uppskatta om deras olika hemsidor och söktjänster såg någorlunda lika ut.... Jag har gått igenom en massa olika sökguider och tycker väl egentligen att de påminner ganska mycket om varandra - varför inte kraftsamla (för att använda en favortifloskel från det militära :p) till en enda universitetsbibliotekshemsida med tillgång till hela landets samlade bibliotekariekompetens? Plocka det bästa från alla onlinetjänster (gillade förresten att man enkelt kan söka i bibliotekskatalogen från mobilen, mer sånt!)
Länk till Försvarshögskolans bibliotek som är specialiserade på böcker inom krigsvetenskap, statskunskap mm
fredag 5 november 2010
Nyttan av Urkund...
Mina första universitetsstudier var historia som jag läste i Göteborg... Då fanns Jörgen Weibull kvar som professor och med tanke på den släktens inflytande inom området källkritik så var naturligtvis hela institutionen präglad av detta. Jag var ju rätt ung och fattade väl inte så mycket och hade inget att jämföra med, men senare under livet har jag funderat desto mer...särskilt under de tio år jag jobbat i försvaret...
Genom de förändringar som försvaret genomgått så har man delvis tappat den tradition av dokumentation som fanns tidigare. Det har inneburit att man idag inte alltid vet varifrån etablerade metoder kommer och detta blir ibland problematiskt då man ska ta fram ny kunskap. Vet man inte orsaken till att man gör på ett visst sätt så är det svårt att argumentera varför man skall göra på ett annat... Jag kan uppleva att man i vissa lägen tar ganska lättvindigt på detta med dokumentation, källkritik och att faktiskt kunna bevisa varför man gör si och inte så.... Det är ju i våra reglementen och publikationer vår samlade kunskap kommer till uttryck och det är av stor vikt att det som står där är korrekt, annars kommer de inte att användas utan alla kommer att "göra som de vill" baserat på egna upplevelser och eget tyckande. Det funkar ju inte i alla lägen då en förutsättning för att överleva ibland är att alla gör på samma sätt - ett annat beteende än det fastställda kan helt enkelt försätta kollegorna i livsfara. Hur som helst så tycker jag att inställningen till dokumentation och källkritik har förändrats - till det bättre. Det är nog så att de senaste årens ominriktning av försvaret bidragit till att man sätter större vikt vid kunskap som en kummulativ process - man inser att för att formulera ny kunskap måste man känna till den gamla.
Med anledning av detta så tycker jag också att ett verktyg som Urkund väl fyller sin plats. Jag har testat det och tycker att vi såklart ska använda oss av det. Det skapar möjligheter till diskussion i ett lärarlag om vad som är fusk och inte...Det är ju trots allt läraren som ska avgöra detta, Urkund ger ju bara information om likheter i texten...
Problemet hos oss är att de studerande nästan aldrig skriver något som det är idé att mata in i Urkund.... Officersprogrammet är hos oss två terminer på VFU och de håller i huvudsak på med praktiska kurser. Specialistofficersprogrammet är en praktisk utbildning med lite teori. Även de andra längre kurserna vi anordnar har få inslag av vetenskapligt skrivande. Jag har svårt att få gehör för att man skall ägna tid åt att skriva uppsats om det då skulle innebära att något praktiskt moment skulle få stryka på foten... Å andra sidan bestämmer vi ju i vissa fall helt över kurstidens längd så jag förstår inte varför vi inte kan ha både och? Om vi i framtiden skall ha medarbetare som kan se sitt praktiska handlande mot bakgrund av ett teoretiskt ramerk så måste vi väl börja det arbetet på våra skolor?
Nä jag säger som general Carl Gideon Sinclair (1730-1803): "La théorie est le pied gauche, la pratique est le pied droite, il faut avoir les deux pour marcher." Min franska är inte vad den en gång var men jag tror det blev ganska rätt :p
Genom de förändringar som försvaret genomgått så har man delvis tappat den tradition av dokumentation som fanns tidigare. Det har inneburit att man idag inte alltid vet varifrån etablerade metoder kommer och detta blir ibland problematiskt då man ska ta fram ny kunskap. Vet man inte orsaken till att man gör på ett visst sätt så är det svårt att argumentera varför man skall göra på ett annat... Jag kan uppleva att man i vissa lägen tar ganska lättvindigt på detta med dokumentation, källkritik och att faktiskt kunna bevisa varför man gör si och inte så.... Det är ju i våra reglementen och publikationer vår samlade kunskap kommer till uttryck och det är av stor vikt att det som står där är korrekt, annars kommer de inte att användas utan alla kommer att "göra som de vill" baserat på egna upplevelser och eget tyckande. Det funkar ju inte i alla lägen då en förutsättning för att överleva ibland är att alla gör på samma sätt - ett annat beteende än det fastställda kan helt enkelt försätta kollegorna i livsfara. Hur som helst så tycker jag att inställningen till dokumentation och källkritik har förändrats - till det bättre. Det är nog så att de senaste årens ominriktning av försvaret bidragit till att man sätter större vikt vid kunskap som en kummulativ process - man inser att för att formulera ny kunskap måste man känna till den gamla.
Med anledning av detta så tycker jag också att ett verktyg som Urkund väl fyller sin plats. Jag har testat det och tycker att vi såklart ska använda oss av det. Det skapar möjligheter till diskussion i ett lärarlag om vad som är fusk och inte...Det är ju trots allt läraren som ska avgöra detta, Urkund ger ju bara information om likheter i texten...
Problemet hos oss är att de studerande nästan aldrig skriver något som det är idé att mata in i Urkund.... Officersprogrammet är hos oss två terminer på VFU och de håller i huvudsak på med praktiska kurser. Specialistofficersprogrammet är en praktisk utbildning med lite teori. Även de andra längre kurserna vi anordnar har få inslag av vetenskapligt skrivande. Jag har svårt att få gehör för att man skall ägna tid åt att skriva uppsats om det då skulle innebära att något praktiskt moment skulle få stryka på foten... Å andra sidan bestämmer vi ju i vissa fall helt över kurstidens längd så jag förstår inte varför vi inte kan ha både och? Om vi i framtiden skall ha medarbetare som kan se sitt praktiska handlande mot bakgrund av ett teoretiskt ramerk så måste vi väl börja det arbetet på våra skolor?
Nä jag säger som general Carl Gideon Sinclair (1730-1803): "La théorie est le pied gauche, la pratique est le pied droite, il faut avoir les deux pour marcher." Min franska är inte vad den en gång var men jag tror det blev ganska rätt :p
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)