Att lära sig spanska glosor...

En av döttrarna har nu börjat läsa spanska. Hon tycker det är jätteroligt men har otroligt svårt att lära sig glosor. Vi har tragglat hela hösten och i går kväll kände jag att det fick räcka, det gick helt enkelt inte in. Vad göra? Jo såklart, vi vände oss till Allsmäktig Google för att se vad som fanns för möjligheter på nätet och vips hade vi hittat glosor.eu 

Efter en lite stund hade vi skapat ett konto och dottern var i full gång att skapa en övning med veckans glosor. När orden var inmatade så fanns det flera olika övningar som kunde göras, bl.a. ett traditionellt glosförhör, hänga gubbe, pussel och memory. Man kunde också välja om man ville göra övningen tillgänglig för alla eller bara för en själv eller sina vänner.

Dottern blev eld och lågor och satt en lång stund och övade, helt självmant och tyckte dessutom att det var roligt...Det är verkligen en härlig upplevelse att se hur det som nyss var omöjligt bli enkelt och lustfyllt - och detta tack vare datorn och någon som förstått vitsen hur den kan användas för att stödja lärande. Att man också kan hjälpa andra är ju ytterligare ett plus. Denna stund vid köksbordet är det närmaste jag kommit IKT-pedagogernas Nirvana på mycket länge... ;-)


Annas övning finns här

I dag är en bra dag

Vissa dagar är helt enkelt lite bättre än andra... Visserligen halkade bilen fram som en tvål i ett badkar på vägen i morse (hmm nej, vinterdäcken har inte monterat sig själva denna hösten heller.... dåligt...) och snön vräkte ner men jag sitter ändå på mitt arbetsrum och känner mig rätt nöjd... Det har säkert framgått i mitt bloggande hittills att tillvaron som IT-pedagog i Försvarsmakten inte alltid är helt enkel. Nu gillar jag ju utmaningar men det finns ju gränser... :p 

Ofta upplever jag att jag måste ägna mycket tid åt att förklara och försvara datorns roll i undervisningen plus att vi hela tiden har de tekniska regelverket, som är minst sagt omfattande, att ta hänsyn till. Då handlar det ju ändå om kollegor som är vana att hantera teknik i sin vardag. Jag har kommit fram till att det mer handlar om en osäkerhet att möta människor genom datorn och att också kanske mista en del av kontrollen som man upplever sig ha IRL.

Normalt sett när jag sitter med på uppstartsmöten för nya kurser brukar frågorna vara många. De handlar inte bara om hur man ska hantera vår plattform utan ofta ifrågasätts vitsen med att ha ett digitalt kursstöd överhuvudtaget. Så då brukar diskussionerna ofta sluta med att jag får ägna mycket tid åt att motivera plattformens existens och vi kommer aldrig vidare till att diskutera vilka pedagogiska konsekvenser en plattform kan få.

Men så igår var det dags för ett nytt uppstartsmöte och jag höll min introduktion som vanligt. Antingen har jag blivit bättre på att framföra mitt budskap eller också har faktiskt idén om ett digitalt stöd börjat att få fäste hos lärarna. Varje år så byter vi ut ca en tredjedel av lärarna så det var faktiskt med ett antal som aldrig hade kommit i kontakt med en lärplattform. Sen återstår ju att se vad som faktiskt händer men jag tycker ändå det kändes glädjande att många såg möjligheterna istället för begränsningarna. Jag kände mig genast inspirerad att dela med mig av mina nya lärdomar från denna kurs och funderar nu på hur jag kan göra det på ett bra sätt så att det kan inspirera både lärare och studerande. 

Det som är den stora utmaningen för mig är att hitta bra, praktiska exempel som vi kan och får göra med de datorer som vi får från jobbet. Jag kan ju inte kräva att lärarna skall sitta hemma och fixa med filmer, ljud och programvaror. Skall det bli trovärdigt måste man ju kunna göra allt på sin jobbdator som man behöver i jobbet...annars faller ju liksom hela idén. Det innebär att jag t.ex. inte kan propagera för något som kräver en nedladdning - eftersom vi normalt sett inte är administratörer på våra datorer. Det är verkligen irriterande och jag tänker att vi är dom enda som har det så.... Det skulle vara intressant att höra någon berätta hur det ser ut på er arbetsplats?

Varför försvann Android Market??

Är nu mera lycklig (?) innehavare av en HTC Desire och har börjat att utforska alla dess finesser... Fascineras över möjligheterna med att vara ständigt uppkopplad och får massor av idéer om hur man kan använda telefonen i våra utbildningar. Jag trodde att jag skulle känna mig stressad över att hela tiden kunna följa Facebook, mail osv men hittills har det faktiskt blivit tvärtom. Jag tycker att det känns enklare att kolla läget via mobilen än via datorn - jag är lite glatt överraskad faktiskt...  Men nu till problemet - när jag hämtade hem en uppdatering och installerat den så försvann programmet Android Market... :(  Det var ju inte precis vad jag hade tänkt mig - så nu kan jag inte hämta hem några appar och vad ska jag med telefonen till då? Det är ju det som är själva grejen...Suck, att jag och tekniken aldrig kan komma överens...Men men, det är väl bara att börja läsa manualer och forum på nätet - kanske finns det någon mer än jag som lyckats med detta?

Jag blev extra besviken att jag klantade till det med telefonen eftersom jag hade tänkt att utforska Bambuser med hjälp av den. Nu gick jag till snäll kollega som hjälpte mig att förstå möjligheterna med streamad video direkt via nätet. Det var ju i och för sig ingen nackdel att vara två när man testar, speciellt om en inte är fullt så teknikbegåvad som den andre... ;-)

Bambuser fungerade jättebra och var verkligen inte svår att förstå sig på. Vi testade lite olika sätt att filma, laddade upp filmer men körde även live från telefon till dator. Att lätt kunna ändra inställningar på ett redan uppladdat filmklipp var en funktion jag gillade. Det kan ju hända att något som man först ville ha publikt ska ändras till en film med begränsad synlighet och detta gjordes enkelt med ett klick.

Det finns såklart många tillfällen då vi skulle kunna använda streamad video i jobbet. Om man t ex är ute på ett skjutfält eller på en annan plats i världen och någon materiel går sönder skulle man kunna filma med mobilen och streama hem till experten som är kvar på förbandet i stället för att åka dit. Att filma föreläsningar eller chefens personalinformation är andra alternativ. Nu får vi använda vår videokonferensanläggning för att exempelvis nå de kollegor som finns på andra förband. Med Bambuser kan informationen komma fler till del - det finns ju inte videokonferensanläggningar överallt precis...

Invändningen mot Bambuser är förstås att all information inte bör spridas över nätet på detta sätt. Men så är det ju med all information - man måste väga innehållet mot vikten av att nå en viss målgrupp. Känslig information får man väl sprida på ett annat sätt. Vi kommer ju att ha möjlighet till e-möten via vår lärplattform vilket naturligtvis är ett bättre alternativ om det gäller uppgifter av känslig karaktär. Hemlig information finns det fastlagda rutiner för men sådan kommer vi inom utbildning ändå inte ofta i kontakt med. 

Någon som har en reflektion på detta och som kan bidra med några praktiska Bambuser-exempel?

Nä, nu är det nog dags att läsa HTC manualen igen... :p

Att implementera ny teknik

Efter veckans studier om olika IKT-verktyg har jag funderat mycket på hur olika tekniklösningar införs i en organisation. Jag kan tycka att det finns ett flertal exempel inom min organisation då den nya tekniken som införts inte gett önskad effekt. Nu är det nog inte bara inom Försvarsmakten sådant händer, utan det är nog ganska vanligt i alla stora organisationer. Men hur som helst...det är lite spännande att fundera över vad det är som får en tekniksatsning att bli lyckad eller att gå åt skogen...

Det finns många forskare som studerat detta, en av dem är Christina Keller. Hon har bl.a. studerat hur man skapar acceptans för lärplattformar hos lärare och studerande i högre utbildning. Hennes slutsats är att om lärande verkligen ska ske via de virtuella lärplattformerna så måste lärare och studerande acceptera den nya tekniken. Det som påverkade acceptansen mest var hur organisationskulturen såg ut vid de universitet hon studerade. Om lärare och studerande upplevde verklig nytta av att använda lärplattformen och om det var prestigefyllt att använda den ökade acceptansen. Dessutom var det väldigt viktigt vilken strategi universiteten haft under själva implementeringen:

• Det måste finnas acceptans hos ledningen.
• Motstånd måste fångas upp och bemötas i ett tidigt skede.
• Lärplattformen skall vara lätt att använda.
• Det skall finnas tillgång till teknisk och pedagogisk support.
• Möjlighet till informellt lärande mellan kollegor. Insyn i varandras kursrum.

Det Keller också fann i sin forskning var att många lärare upplevde införandet av LMS:et som ett hot mot hela yrkesrollen. Just detta låter ju väldigt dramatiskt och jag blir nyfiken på om ni andra har upplevt något liknande?

Man kan naturligtvis tycka att många av slutsatserna är ganska självklara - men när jag ser hur det ibland gått till på mitt jobb blir jag lite fundersam...Jag kan uppleva att när väl själva tekniken köpts in så tror man att det hela är klart - sedan undrar man över varför den inte används och varför inte fler förändringar inträffat. Jag tror inte man skall förvänta sig att förändringar bara uppstår. Det behövs en tydlig plan för vad man vill åstadkomma och hur det ska gå till. 

En sak som t.ex. inte har fungerat hos oss är Smartboards. De finns på de flesta förband, i samma rum som våra videokonferensanläggningar. Meningen var att man skulle kunna dela applikationer under tiden som man var uppkopplad på video. Jag har under tio år i försvaret inte hört en enda som använt sig av detta hjälpmedel (nu vet jag ju inte allt som händer, men ändå...)
Finns det någon som har erfarenheter av att arbeta med Smartboards vore det jätteroligt att få ta del av detta.

Ännu en inspiratör

Föreläsare nummer två på vårt seminarium var Paul Ronge, jag tror han tituleras medierådgivare. Han höll en jättetrevlig genomgång och redogjorde för fenomenet sociala medier - både i stort men också med särskilt fokus på Försvarsmakten. Han jämförde oss med US Army och det är verkligen en stor skillnad...Nu tycker jag inte att US Army alltid är någon bra förebild men i detta fallet finns det helt klart ett antal lärdomar att dra, jag skall nämna några...

Om man ser på oss som myndigheten Försvarsmakten kan man ju fundera över hur transparent myndigheten är - med det menar jag hur lätt det är för en medborgare att komma i kontakt med myndigheten och hur vi gör oss synliga för medborgarna. Jag tror inte det är helt enkelt att komma i kontakt med oss. Det är här jag tycker att sociala media kommer in i bilden. En myndighet blir mycket mer tillgänglig om man låter några höga chefer bli personligt förknippade med verksamheten. Så vitt jag vet finns ingen av dom på Facebook eller Twitter (i sina yrkesroller alltså). Genom att utebli från den arena där "alla" (i alla fall de yngre som söker jobb?) är så går de ju miste om chansen att påverka och ta hand om debatten. Det  påpekade Ronge, är den stora skillnaden på traditionell och ny media. I den traditionella medievärlden är du gäst i journalistens historia, du kontrollerar den inte. Det är tvärtom i sociala medier, du kan ge din version och hela tiden ligga steget före. Att mina högre chefer inte utnyttjar denna möjlighet tycker jag är förvånande - särskilt med tanke på den negativa bild som ofta media ger av Försvaret. Om inte dom fattar hur man gör (vilket man också får ha förståelse för) varför har ingen rådgivare fått lite fart på dom? 

Det är nu US Army kommer in i bilden.... Jämför gärna våra hemsidor och se vilka kanaler myndigheterna använder sig av. 
Försvarsmakten   US Army

Titta också på Twitter - sök på Mike Mullen eller gå till
http://twitter.com/thejointstaff

Titta också på hur deras expert på sociala media svarar på frågor från medborgare. Kan vi lära oss något av detta?

En annorlunda jobbvecka...

Veckan som gick tillbringade jag i Enköping - det var dags för Försvarsmaktens årliga seminarium om nätbaserat lärande. I år var det Ledningsregementets tur att stå som värd för mötet.

Seminariet brukar vara en blandning av information och inspiration och årets första inspiratör var Stefan Hrastinski som bl.a. har skrivit boken "Nätbaserat lärande". Stefan forskar om lärande och samarbete på nätet och är projektledare i ett samnordiskt försvarsmaktsprojekt. Detta projekt går ut på att skapa en gemensam portal "online learning space" där lärare kan få stöd och inspiration i hur det är att planera, genomföra och utvärdera nätbaserad utbildning. Projektet är ett led i det nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO.

Stefan hade en mycket intressant föreläsning och jag fastnade särskilt vid några saker... Han pekade på att det inte finns något vetenskapligt stöd för att nätbaserad utbildning skulle vara bättre än traditionell klassrumsundervisning. Enligt de 355 studier som redovisas på nosignificantdifference.org finns det inga tydliga samband mellan ökat lärande och inslag av nätbaserat lärande - inte heller motsatsen. Det är helt enkelt så att det beror på.... (vilket vi ju säkert anat men kanske inte kunnat bevisa?) I diskussionerna på min egen arbetsplats kan jag tycka att pendeln ibland slår så långt i ytterkant... Pratar vi nätbaserat lärande, ja då tolkar många det som att vi inte ska se en enda elev i klassrummet längre, men det är ju inte det som är poängen... 


För några veckor sedan dök det upp en kollega som hänvisade till morgonens Eko-nyheter där det slogs fast att man lär sig sämre om man pluggar på distans. Jag kände mig verkligen helkorkad eftersom jag trodde jag hade i alla fall lite koll på det aktuella forskningsläget och detta samband hade jag totalt missat. Jag kastade mig över datorn och fick fatt på källmaterialet efter en stunds letande. Det var en undersökning från HSV som låg till grund för inslaget. Det visade sig att man endast hade mätt genomströmningen på högskoleutbildningarna och inte vad man hade lärt sig. Att genomströmningen minskar kopplade de till de ökade antalet distansutbildningar och det är ju inte ett dugg konstigt. Att många hoppar av en distanskurs är väl känt och har en mängd olika förklaringar - men det blev en bättre nyhet genom att påstå att distansstudenter lär sig sämre... hur var det nu Mark Twain sa: det finns tre olika lögner - lögn, förbannad lögn och statistik ;-)

Det finns helt enkelt tillfällen då klassrummet är att föredra likväl som det finns tillfällen då vi skulle kunna nå mycket bättre resultat om vi vågade lägga upp utbildningarna mer flexibelt. Jag har lite svårt att förstå varför så mycket känslor väcks vid dessa diskussioner men jag har insett att det för många blir en helt ny lärarroll, vilket naturligtvis kan skapa osäkerhet. Hur går diskussionerna på era arbetsplatser?

Stefan pratade också om teknikens roll - det har funnits (och finns) en övertro på tekniskt avancerade lösningar medan trenden nu går emot enkla, billiga lösningar. Fokus ligger istället på lärandet och samarbetet människor emellan. Här är min organisation ett praktexempel - vi har många dyra lösningar som inte används speciellt mycket, ex smartboards. Videokonferens används ganska ofta för möten men aldrig i våra utbildningar och vårt LMS känns inte modernt och pedagogiskt uppbyggt. Det känns som vi har gjort många felaktiga val och kanske detta är orsaken till att vi inte nåt dit vi vill? Eller är det att förenkla det hela genom att skylla på tekniken?